Då det gått några dagar sedan jag träffade Elvira börjar längtan gnaga. Det är svårt att hålla sig borta och då jag väl är på väg till henne känns vägen jättelång. Varje sekund är dyrbar känns det som på något underligt vis.

Sist jag var hos henne fick jag henne att skratta så hon fick hicka. Hon har en Volvo i plast och en boll av tyg. Jag satte fast bollen i ratten på Volvon och petade till den så den flög upp med faslig fart. Det var tydligen jätteroligt   .

Ibland är barn lättroade. Ibland är barn omöjliga att förstå sig på. Rätt som det är kan hon bli arg på mig. Hon får något mörkt i blicken och stäcker fram sin lilla hand och nyper mig i ansiktet, hårt. Och då vet jag inte vad jag gjort för fel. Antagligen protesterar hon mot att jag inte längre orkar bära omkring på henne som jag gjorde då hon var ett par kilo lättare.

Nu väntar jag bara på bättre väder! I flera veckor har det varit mellan minus 20 och 25 grader kallt och det är alldeles för kallt för små flickor och farmorar!

Men då vårsolen kommer, då. Då ska vi åka pulka och spark och tumla om i snödrivorna! Kunde min farmor så kan jag.

1979, 74 år gammal, drog min farmor på sig långbyxor och björade åka skidor med min äldste son som då var tre år. Hon gjorde en bana runt åkern och hon åkte till och med i bakcken bakom huset. En dag ramlade hon. Det gick inte så bra, hon fick ont i höften men bröt inget som tur var. Efter den vurpan åkte hon inte skidor mer...