Tänk nu har Viran växt i kulldräkten och jisses vad hon passar bra i den. Då jag kom och fick se henne utstyrd på det här sättet kom tårarna upp i ögonen och det kom en sorts glädjevärme och la sig runt hjärtat. Tänk ändå att jag är farmor till en riktig liten "kulla"! Det är något speciellt med Dalarna och midsommar. Jag känner hur rötterna gräver sig ner myllan och jag känner tillhörigheten så starkt genom de här gamla traditionerna. Fiolspel, folkdräkter, stångresning och "små grodorna runt stången" det är sommar det! i Dalarna. Hemma! Fast själv har jag aldrig haft någon kulldräkt. Nej, det känns inte riktigt rätt på nåt sätt. Trots allt är jag bara halv "kulla" fast jag är född i Mora och uppväxt i Morbyn och bara bott utanför länet i fem år av mitt liv. Hur det kommer sig? Jo, min mamma kom från Finland och hur skulle det se ut att han en halv Järnadräkt och en halv dräkt från Finland? Vilken sida skulla jag sätta den finska på? Vänster eller höger?

Hur som helst så är jag jädrans stolt över att ha båda tillhörigheterna:)

   Jo, nu har jag investerat i riktiga kaffekoppar, fast små, med blå rosor på. Tänkte att Elvira skulle få träna på att inte ha sönder porslin.

Handlade på loppis, fem kronor styck kostade kopparna och det var minsan väl investerade slantar.

Redan efter fem minuter tyckte jag att investeringen var en god placering. Elvira fick stora ögon då hon fick se att jag städat lekstugan och gjort iordning hyllor där det stod riktiga koppar med fat. Genast satte hon igång med att duka det lilla bordet. Hon öste och hällde och bjöd både mig och sin pappa att smaka, men mest matade hon dockorna förstås och själv tog hon också en låtsasslurk ur någon kopp då och då. Efter en stund upptäckte hon att farmor även ställt in en vagga åt dockorna och att dockorna fått en "riktig" nappflaska. Ja en sån där ni vet som det ser ut som om innehållet rinner ur om man håller den upp och ner, fast det inte blir något spill alls.

Nappflaskan uppskattades nästan lika mycket som porslinskopparna. Efter ett långt tag tröttnade hennes far och jag på att bli matade i lekstugan så vi drog oss undan. Vi hörde hur hon pysslade där inne med sina koppar och hur hon småpratade med dockorna på sitt sätt. Men vi hörde också ett krasch. Jodå, två fat hade gått sönder. Så nu vet hon att porslinsfat de går sönder om man tappar dem... och det var ju det som var syftet med hela investeringen ;)

Ja, nu är det inte bara full fart framåt på plant underlag. Nej, nu bär det iväg uppåt. Här om dagen bar det av upp i farmors skafferi, upp på stolarna, på bordet och i trappen. Klättra är tydligen det roligaste som finns just nu. Men det tycker inte farmor... Tänk hur det är. Först håller vi på som tosingar och lär ungarna krypa, gå och springa. Vi lär dem prata, sjunga och stoja. Men sedan tar det upp emot 15 år innan man får dem att sitta still och vara tysta.

I dag var det perfekt väder för att bygga snögubbar. Tänk att man blir som barn på nytt så fort det är tö ute:) Så länge jag kan minnas har jag byggt snögubbar varje vinter. Det är en vana som jag inte fått från min farmor. Nej, hon gillade inte alls att vara ute och bli blöt och kall. Men mamma, hon var en  hejare på att bygga både snögubbar och snökojor. Kojor var hennes specialitet. Då jag var mellan två och tre år gammal byggde hon ett lite hus till mig av en stor kartong. Hon fixade till kartongen så den fick både dörr och fönster och så målade hon den med vattenfärg och så satt jag där inne på en liten pall och tyckte det var jättemysikgt. Tänk det minns jag faktiskt fast jag var så liten.

Då Elivar var ca åtta månader gjorde jag en koja åt henne med en filt över bordet men då tyckte hon bara att det var läskigt att krypa in där... Därför köpte jag ett prinsesstält åt henne och där gillar hon att vara. Som tur är får även Elsa plats där inne:)

Först busa sen sova...

Oj, vad roligt vi har haft i kväll! Hon har bara skrattat och lekt och lekt och lekt och ätit en halv apelsin och lite mer än en halv flaska välling. Tänk, hon hämtar själv blöjor då hon tycker att det börjar bli för vått. Det tog försås ett bra tag innan hon kom på att hon var trött, det var ju så mycket som skulle fixas först. Katten skulle jagar uppför trappen och farmor hade fullt sjå att hinna med. Sedan skulle alla legobitarna fösas runt i hela rummet och alla böcker skulle ut ur bokhyllan och så skulle vi sparka boll och leka med kylskåpsmagneterna. Men till slut var det skönt att luta sig tillbaka i farmors famn och låta sig vyssas till sömns. Byssan lull koka kittelen full, den låten verkar vara den som är lättast att somna till... Då hon nästan somnat la jag ner henne i sängen och då makade hon sig till rätta drog en djup suck och somnade som en stock. Tänk vad det ska bli roligt att vakna i morgon bitti då hon är här!!!:)

OJ, på lördag ska Elvira sova över för första gången!!!  Jorå, lillsängen står bäddad och bara väntar. Det har den gjort rätt länge nu... Lillsängen är en gammal träsäng, en sån där som man drar ut eftersom barnen växer. Den, sängen alltså, snickrades 1927 till min pappa som föddes då. Sedan har hans syrra legat i den och sedan jag och ett par av mina kusiner och sedan Daniel, Joakim och Josefin. Den börjar bli lite anfrätt av tidens tand men den funkar...

Å nu är det dax för Elvira att göra bekantskap med den gamla knarriga möbeln:)

Jag undrar hur hon kommer att minnas sina övernattningar hos framor.

Jag har bara positiva minnen från då jag sov över hon min farmor. Det var verkligen högtidsstunder. Farmor var väldigt noga med att man skulle vara ren då man gick och lade sig. Och i sängen skulle det också alltid vara rent. Jag minns hur det kändes att krypa ner under farmors hårt manglade bomullslakan som doftade lavendel och frisk luft och hade en handvirkad spets och broderat monogram i överkanten. Lakanen kändes lite svala först men efter en liten stund då farmor gjort en "bussu" (stoppat om fötterna) blev det varmt och gott.

På den tiden fanns det inga påslakan. Nej, då hade man vaddstoppade sidentäcken eller fina hemstickade lapptäcken som man vek lakanet över. Örngotten hade krusade band som farmor gjorde med hjälp av en kniv. Då hon stoppat i kudden gjorde hon fina rosetter av banden.

 Ja, det hette faktiskt att man "stickade" täcken. Man tog vara på alla avlagda kläder och klippte lappar som man sydde ihop på maskin sedan tog man ett enfärgat tyg och spännde upp det i en träram och så lade man på ett lager med täckvadd och över detta de hopsydda lapparna. Därefter tog man en lång böjd nål, trädde i en tråd och så sydde man upp och ner genom alla lager tills täcket var ihopsytt. Fattar inte varför det kallades för att sticka ett täcke...

Det bästa var ändå att vakna hos farmor. Hon var alltid uppe med tuppen, donade i köket, eldade i vedspisen, kokade kaffe. Doften av både vedeldningen och kokkaffet kittlade mina luktorgan och det var ljuvligt att ligga där och vänta på att farmor skulle komma upp och säga att kaffet var klart och lyssna på klockan som slog varje hel och halv timme.

Hon lyssnade på radio också farmor, det var vikgit med nyheterna och vädret, då fick jag lov att vara tyst, och så lyssnade hon alltid på dagens dikt och tolvslaget...

Då farmor kom upp och väckte mig, fast jag var alltid vaken och bara sov räv, så satte hon sig på sängkanten, klappade mig på kinden och sedan fick jag en tit och en kram lika dant som jag alltid fick på kvällen innan jag skulle sova.

Då jag var riktigt liten satt hon och höll mig i handen och visslade entonigt och svagt tills jag somnade. Då jag blev lite äldre var det bara tit och kram och godnatt. Jag kom aldrig på tanken att krångla då jag var hos farmor fast jag höll på i evigheter med mamma då hon skulle lägga mig... Tänk vad lydiga och snälla barn är då de är med farmor... Visst är det väl konstigt.

Fast vi får väl se hur det går på lördag...   Min farmor då hon fyllde 60 år.

   Då jag var liten kom min farmor ofta med raggsockor som hon stickat åt mig. Raggsockor i äkta fårull, tvåändsstickade förstås. De passade alltid perfekt. Med jämna mellanrum fick jag ställa mig på ett papper och så ritade hon av min fot så att hon skulle veta hur stora fötter jag hade. Att sticka strumpor det är "farmorgöra", det har jag liksom fått inprogrammerat i mina gener. Sagt och gjort, förra veckan vaknade den där strumstickarinstinkten och jag satte igång. Men bara med en ända och med akrylgarn (köpte akrylgarn bara för att fägen var så läcker)  Fyra gånger fick jag repa upp och börja om, ja vad tusan, jag har ju inte stickat några strumpor på minst 25 år, och att få till två strumpor som är lika stora, det har jag aldrig lyckats med. Till sist blev de ganska så lika stora och de passade hyfsat bra. Nu funderar jag på om jag ska lägga mig i hårdträning och verkligen lära mig göra riktigt fina strumpor eller hur jag ska göra. Det finns ju strumpor att köpa och dessutom har Elvira en gammelmormor som är ett riktigt proffs på snygga raggsockor. Jag tror inte jag kommer att gå in för det här göromålet men någon 100 procentig iver:) Faktiskt...

Det känns minsann att man inte är 20 år längre. Efter några timmar med Elvira känns armarna en halvmeter längre och det värker i både rygg och axlar. Som tur är går hon för egen maskin nu så det börjar bli lite bättre. Bara all den här snön kunde tina bort. Elvira gillar inte att gå med skor på sig i snön. Nej, det verkar vara läskigt. Hon tar små, små korta steg och går mest i sidled. Jag undrar varför, hon kanske är rädd för att halka... 

Här om dagen var vi ute och lekte. Jag gjorde snökakor med hjälp av en blå plasthink och Elvira tyckte det var jättekul att kracha kakorna och skyffla snön över sig. Vi blev genomblöta både hon och jag och fick fina rosor på kinderna.  Tänk hur det är, först lägger man ner en massa tid på att lära ungar gå och springa och att prata, skratta och sjunga. Det tar i regel ett par år innan de blir bra på det, men sedan tar det bort emot 20 år att få dem att sitta still och vara tysta mer än fem minuter åt gången.

Men visst är det härligt att leka tills man inte orkar mer och få lägga sig på soffan och somna med en liten bäbis på magen. Att känna närheten och den absoluta tilliten från en liten ny människa, det är lyckliga stunder.