Då det gått några dagar sedan jag träffade Elvira börjar längtan gnaga. Det är svårt att hålla sig borta och då jag väl är på väg till henne känns vägen jättelång. Varje sekund är dyrbar känns det som på något underligt vis.

Sist jag var hos henne fick jag henne att skratta så hon fick hicka. Hon har en Volvo i plast och en boll av tyg. Jag satte fast bollen i ratten på Volvon och petade till den så den flög upp med faslig fart. Det var tydligen jätteroligt   .

Ibland är barn lättroade. Ibland är barn omöjliga att förstå sig på. Rätt som det är kan hon bli arg på mig. Hon får något mörkt i blicken och stäcker fram sin lilla hand och nyper mig i ansiktet, hårt. Och då vet jag inte vad jag gjort för fel. Antagligen protesterar hon mot att jag inte längre orkar bära omkring på henne som jag gjorde då hon var ett par kilo lättare.

Nu väntar jag bara på bättre väder! I flera veckor har det varit mellan minus 20 och 25 grader kallt och det är alldeles för kallt för små flickor och farmorar!

Men då vårsolen kommer, då. Då ska vi åka pulka och spark och tumla om i snödrivorna! Kunde min farmor så kan jag.

1979, 74 år gammal, drog min farmor på sig långbyxor och björade åka skidor med min äldste son som då var tre år. Hon gjorde en bana runt åkern och hon åkte till och med i bakcken bakom huset. En dag ramlade hon. Det gick inte så bra, hon fick ont i höften men bröt inget som tur var. Efter den vurpan åkte hon inte skidor mer...

I dag har jag lekt med Elvira. Hon har fått många nya leksaker både på julaftonen och då hon fyllde år i mellandagarna. Just nu är hon mycket förtjust i en manick med djur som låter då man trycker på dem, dessutom finns det knappar med olika melodier. En av melodierna är tydligen bäst för då hon hör den knixar hon på knäna och dansar   och klappar händerna. Det ser så gulligt ut!

Tänk,  Elvira är den enda människan på jorden som klappar i händerna då jag sjunger.  Då mina barn var små sjöng jag ofta för dem och så fort de kunde förmedla sig lät de mig förstå att det lät för jäkligt   Ja, det står väl inte på förrän även Elvira ber mig hålla tyst... (Min farmor hade åtminstone vett att aldrig någonsin upplåta sin stämma. Hon försökte inte sjunga en enda gång.)

Elvira har mycket bestämda åsikter, speciellt om mat. Idag matade jag henne med blåbär. Hon tuggade sönder bären och spottade ut skalet med eftertryckt. Då kokade jag kräm, silade bort skalen och la i en klick glass. Men icke, det blev bara ett par små skedar sedan hade hon fått nog.   Böcker gillar hon skarpt fast hon läser inte så mycket... Det bästa med böcker är tydligen att det går att plocka ner dem från bokhyllan. Hos mig finns en tre meter lång bokhylla där nedersta hyllan är placerad prexis lagom högt upp för att hon ska nå upp utan att stå på tå. Varje gång hon kommer hit ska alla böcker ner på govet.

Hon blir ingen "dockmamma" det har jag redan konstaterat. Hårda pryla ska det vara, klossar, lego och bilar  och nu kan hon brumma som en bil åxå...

Hittade ett gammalt negativ på vinden hemma hos pappa. Sparkade igång en gammal lap top och installerade skannern. Ja, skannern funkar inte på min nya dator som har 64 bitars Windows. Teknik är bra då den fungerar...

Jag tippar att jag är 1 1/2 år på den här bilden. Pappa och jag befinner oss på Storbyön i Västerdalälven. Man ser Järna kyrka i bakgrunden. Eftersom pappa har slips på sig och jag finklänning gissar jag att det är på midsommardagen och att det är kyrkbåtsrodd som vi är ute för att se. Antagligen satt min farmor hemma och oroade sig över att mamma och pappa skulle ut på älven med mig. Hon oroade sig alltid över allt. Man kan säga att hon var specialist på att oroa sig och att i förväg fantisera fram alla tänkbara olyckor och eländen. Ofta sa hon "Om du skrattar en dag får du gråta två" Nej, man skulle inte vara för glad det störde hennes sorg. Min farfar förolyckades vid brobygget 1952 och farmor kom aldrig riktigt över det. Hon gick svartklädd tills jag var tio år och besökte kyrkogården så gott som dagligen. Många gånger fick jag sitta bakpå hennes cykel och följa med till graven som hon pyntade med blommor och höll så fin.

Fint höll hon också i sin trädgård och inne förstås. Diskbänken var alltid blank så man kunde spegla sig i den. Pedant, ja så till den milda grad. Fast det var väl hennes sätt att överleva. Det var i alla fall alltid roligt att hälsa på farmor. I nedersta kökslådan fanns leksakerna. Det var trådrullar, snörstumpar, plåtaskar, knappar och annat krafs. Jag kan inte minnas att hon hade en enda "riktig" leksak men det var ändå roligast hos farmor...

Jag har en hel del "riktiga" leksaker faktiskt som Elvira kan leka med då hon kommer. Jag besöker sällan kyrkogården, min diskbänk kan man bara spegla sig i ett par gånger om året, jag har rätt fint i min trädgård och tränar ständigt på att inte oroa mig i onödan...

  

Det är svårt att säga vilket minne som är det första av min farmor. Men jag har många tidiga minnen. Jag minns hur det kändes att sitta i hennes knä och luta sig mot hennes mjuka stora tuttar, hon var så mycket mjukare än min mamma. Mamma var liten, smal och hade små tuttar och hennes ben nådde inte riktigt ner till golvet. Det blev liksom så att jag alltid kanade ner då jag satt i henns knä, mycket irriterande. Men i farmors knä satt jag stadigt för hon var mer stabil. Farmor hade stora händer, dubbelt så stora som mammas... Det berodde förstås till en del på generna men också på att farmor alltid fått äta sig mätt och att hon växt upp på en bondgård där det hörde till att barnen fick hjälpa till även med tunga sysslor. Mamma svalt då hon växte upp i Finlanad på 30-talet. Men det är en annan historia.

Farmor luktade alltid så gott av lavendel, Idominsalva och Barnängens barntvål. Mamma luktade också gott. Fast hon doftade av parfym, puder och LUX-tvålar. Två kvinnor, två skilda världar...

Starkaste minnet av min farmor från då jag var riktigt liten är ändå de gånger då jag fick hjälpa henne att skruva upp klockan. Det var högtidsstunder det och jag förstod att just den klockan hade stor betydelse.

Med sitt högludda tickande mätte den tiden och med sitt ganska melodilösa, bang bang, slog den varje hel och halv timme. Klockan kom från "farfars". Det var alltså min farfars far som köpt klockan någon gång strax före förra sekelskiftet.

Nu sitter klockan på väggen i mitt kök och mäter tiden lika taktfast som alltid. Slagverket fungerar också, om än inte lika kraftfullt, och varje gång Elvira är här får hon vara med då jag skruvar upp den. Varje gång den slår vänder hon sig mot klockan och pekar. Måhända kommer Elviras första minne av farmor att vara just uppskruvningen av farmors, farfars, fars klocka?

  

Ett helt år har gått sedan Elvira föddes. Ett fantastiskt år där jag fått rå om henne ganska mycket faktiskt. Allt från hennes försa leenden, första krypstegen och första tänderna till de första stegen, första julen och hennes första födelsedag, har jag varit med om. Det ÄR stort att vara farmor! Och det är svårt att leva upp till att vara farmor.

 I min skalle har jag bilden av hur min farmor var. Den lugna trygga klippan i tillvaron som alltid hade tid, alltid visste allt och hade svar på livets alla frågor.

Hur ska jag kunna vara för mina barnabarn det som min farmor var för mig?

Ja, förutsättningarna är annorlunda för mig.

Min farmor var änka och hade änkepension som hon levde ganska gott på. Hon var 52 år då jag föddes. Jag fyllde 52 år strax efter det att Elviar föddes. Min farmor var gammal då. Jag känner mig inte gammal...

Min farmor var hemma hela dagarna och fördrev tiden med att väva, brodera och pyssla i sin trädgård. Hon hade all tid i världen då jag var hos henne.

Jag måste försörja mig och det tar ju en del av tiden. Dessutom har jag massor med intressen som jag vill odla. Jag vill spendera mycket tid med Lasse, vara i stugan, gå långa skogspromenader, fiska, skriva och umgås med mina barn och vänner. Det är bara att konstatera -jag har inte lika mycket tid som min farmor hade. Och inte har jag samma lugn i kroppen heller.

Men nu är det så att mina barnbarn vet ju inte hur min farmor var och de har inte samma krav på hur en farmor ska vara som jag har. Om jag gör så gott jag kan så kan det nog duga.