Hittade ett gammalt negativ på vinden hemma hos pappa. Sparkade igång en gammal lap top och installerade skannern. Ja, skannern funkar inte på min nya dator som har 64 bitars Windows. Teknik är bra då den fungerar...

Jag tippar att jag är 1 1/2 år på den här bilden. Pappa och jag befinner oss på Storbyön i Västerdalälven. Man ser Järna kyrka i bakgrunden. Eftersom pappa har slips på sig och jag finklänning gissar jag att det är på midsommardagen och att det är kyrkbåtsrodd som vi är ute för att se. Antagligen satt min farmor hemma och oroade sig över att mamma och pappa skulle ut på älven med mig. Hon oroade sig alltid över allt. Man kan säga att hon var specialist på att oroa sig och att i förväg fantisera fram alla tänkbara olyckor och eländen. Ofta sa hon "Om du skrattar en dag får du gråta två" Nej, man skulle inte vara för glad det störde hennes sorg. Min farfar förolyckades vid brobygget 1952 och farmor kom aldrig riktigt över det. Hon gick svartklädd tills jag var tio år och besökte kyrkogården så gott som dagligen. Många gånger fick jag sitta bakpå hennes cykel och följa med till graven som hon pyntade med blommor och höll så fin.

Fint höll hon också i sin trädgård och inne förstås. Diskbänken var alltid blank så man kunde spegla sig i den. Pedant, ja så till den milda grad. Fast det var väl hennes sätt att överleva. Det var i alla fall alltid roligt att hälsa på farmor. I nedersta kökslådan fanns leksakerna. Det var trådrullar, snörstumpar, plåtaskar, knappar och annat krafs. Jag kan inte minnas att hon hade en enda "riktig" leksak men det var ändå roligast hos farmor...

Jag har en hel del "riktiga" leksaker faktiskt som Elvira kan leka med då hon kommer. Jag besöker sällan kyrkogården, min diskbänk kan man bara spegla sig i ett par gånger om året, jag har rätt fint i min trädgård och tränar ständigt på att inte oroa mig i onödan...