Ett helt år har gått sedan Elvira föddes. Ett fantastiskt år där jag fått rå om henne ganska mycket faktiskt. Allt från hennes försa leenden, första krypstegen och första tänderna till de första stegen, första julen och hennes första födelsedag, har jag varit med om. Det ÄR stort att vara farmor! Och det är svårt att leva upp till att vara farmor.

 I min skalle har jag bilden av hur min farmor var. Den lugna trygga klippan i tillvaron som alltid hade tid, alltid visste allt och hade svar på livets alla frågor.

Hur ska jag kunna vara för mina barnabarn det som min farmor var för mig?

Ja, förutsättningarna är annorlunda för mig.

Min farmor var änka och hade änkepension som hon levde ganska gott på. Hon var 52 år då jag föddes. Jag fyllde 52 år strax efter det att Elviar föddes. Min farmor var gammal då. Jag känner mig inte gammal...

Min farmor var hemma hela dagarna och fördrev tiden med att väva, brodera och pyssla i sin trädgård. Hon hade all tid i världen då jag var hos henne.

Jag måste försörja mig och det tar ju en del av tiden. Dessutom har jag massor med intressen som jag vill odla. Jag vill spendera mycket tid med Lasse, vara i stugan, gå långa skogspromenader, fiska, skriva och umgås med mina barn och vänner. Det är bara att konstatera -jag har inte lika mycket tid som min farmor hade. Och inte har jag samma lugn i kroppen heller.

Men nu är det så att mina barnbarn vet ju inte hur min farmor var och de har inte samma krav på hur en farmor ska vara som jag har. Om jag gör så gott jag kan så kan det nog duga.