Då jag var liten kom min farmor ofta med raggsockor som hon stickat åt mig. Raggsockor i äkta fårull, tvåändsstickade förstås. De passade alltid perfekt. Med jämna mellanrum fick jag ställa mig på ett papper och så ritade hon av min fot så att hon skulle veta hur stora fötter jag hade. Att sticka strumpor det är "farmorgöra", det har jag liksom fått inprogrammerat i mina gener. Sagt och gjort, förra veckan vaknade den där strumstickarinstinkten och jag satte igång. Men bara med en ända och med akrylgarn (köpte akrylgarn bara för att fägen var så läcker)  Fyra gånger fick jag repa upp och börja om, ja vad tusan, jag har ju inte stickat några strumpor på minst 25 år, och att få till två strumpor som är lika stora, det har jag aldrig lyckats med. Till sist blev de ganska så lika stora och de passade hyfsat bra. Nu funderar jag på om jag ska lägga mig i hårdträning och verkligen lära mig göra riktigt fina strumpor eller hur jag ska göra. Det finns ju strumpor att köpa och dessutom har Elvira en gammelmormor som är ett riktigt proffs på snygga raggsockor. Jag tror inte jag kommer att gå in för det här göromålet men någon 100 procentig iver:) Faktiskt...

Det känns minsann att man inte är 20 år längre. Efter några timmar med Elvira känns armarna en halvmeter längre och det värker i både rygg och axlar. Som tur är går hon för egen maskin nu så det börjar bli lite bättre. Bara all den här snön kunde tina bort. Elvira gillar inte att gå med skor på sig i snön. Nej, det verkar vara läskigt. Hon tar små, små korta steg och går mest i sidled. Jag undrar varför, hon kanske är rädd för att halka... 

Här om dagen var vi ute och lekte. Jag gjorde snökakor med hjälp av en blå plasthink och Elvira tyckte det var jättekul att kracha kakorna och skyffla snön över sig. Vi blev genomblöta både hon och jag och fick fina rosor på kinderna.  Tänk hur det är, först lägger man ner en massa tid på att lära ungar gå och springa och att prata, skratta och sjunga. Det tar i regel ett par år innan de blir bra på det, men sedan tar det bort emot 20 år att få dem att sitta still och vara tysta mer än fem minuter åt gången.

Men visst är det härligt att leka tills man inte orkar mer och få lägga sig på soffan och somna med en liten bäbis på magen. Att känna närheten och den absoluta tilliten från en liten ny människa, det är lyckliga stunder.

Riktiga kompisar är de här två tjejerna. Jag är farmor åt dem båda. Den ena är flera år äldre än den andra, så egentligen har jag varit farmor mycket längre än ett år. Jorå, man kan visst vara farmor åt en hund. Hundar är väl också människor, på sätt och vis. Den här damen heter Elsa och är storasyster åt Elvira. De har verkligen en stark relation och nu börjar Elvira förstå att man inte kan dra hur hårt som helst i öronen eller svansen. Vilken upptäkt det måste vara för en ettåring att inse att djur faktiskt har känslor.

Elvira är otroligt förtjust i katter också. Hemma hos henne bor det två. En sur gammal tant på snart åtta år och en präktig kille på 6 som heter Harry. Jodå, hon har lärt sig att det inte går att dra för hårt i katter heller. En och annan reva har hon fått på händerna men katterna liksom hunden har ett otroligt tålamod med henne. De verkar fatta att hon är liten och gör allt de kan för att vara så snälla som möjligt mot henne. Harry har dock kommit på ett bra sätt att få vara ifred. Han fräser åt henne och då ryggar hon och släpper taget.

Det roligaste med allt är dock att Elvira lärt sig hur djuren låter. Då man frågar vad katten säger svarar hon inte mjau som ungar brukar, nej hon har studerat katter på närmare håll och vet att de minsan låter frääääs. Hundar de säger inte heller vov utan de flåsar...så visst har djur mycket att lära ut. Jag tror att det är nyttigt för barn att ha djur omkring sig. De lär sig empati och respek och får bra självförtroende.