Det känns minsann att man inte är 20 år längre. Efter några timmar med Elvira känns armarna en halvmeter längre och det värker i både rygg och axlar. Som tur är går hon för egen maskin nu så det börjar bli lite bättre. Bara all den här snön kunde tina bort. Elvira gillar inte att gå med skor på sig i snön. Nej, det verkar vara läskigt. Hon tar små, små korta steg och går mest i sidled. Jag undrar varför, hon kanske är rädd för att halka... 

Här om dagen var vi ute och lekte. Jag gjorde snökakor med hjälp av en blå plasthink och Elvira tyckte det var jättekul att kracha kakorna och skyffla snön över sig. Vi blev genomblöta både hon och jag och fick fina rosor på kinderna.  Tänk hur det är, först lägger man ner en massa tid på att lära ungar gå och springa och att prata, skratta och sjunga. Det tar i regel ett par år innan de blir bra på det, men sedan tar det bort emot 20 år att få dem att sitta still och vara tysta mer än fem minuter åt gången.

Men visst är det härligt att leka tills man inte orkar mer och få lägga sig på soffan och somna med en liten bäbis på magen. Att känna närheten och den absoluta tilliten från en liten ny människa, det är lyckliga stunder.